Vårens genomgång av ett 87-årigt mammaliv har gett många promenader på minnenas aveny. I samlingarna fanns mängder med brev, bland annat från mig själv.
Som mest hade jag 22 brevvänner – i länder som Japan, England, Sri Lanka, Korea, Frankrike, Norge och Island, men också flera svenska. Den jag skrivit flest brev till är förmodligen Camilla, min granne fram till 12-årsåldern. Efter vår flytt skrev jag till henne minst en gång i veckan, ofta två. På den tiden var det ju möjligt att läsa ett brev då jag kom hem från skolan och hinna posta ett svar innan brevlådan tömde klockan 18. Och det kom förstås fram till henne dagen därpå.
Jag reflekterar över hur mycket breven betytt för mitt skrivande, och hur annorlunda kommunikationen blivit sedan mobiler och mejl gjort entré.
Den mest synliga skillnaden är förstås handstilen. Det var ju inte bara brev vi skrev för hand utan även alla skolarbeten. Min handstil idag ligger chockerande långt från 14-åriga Ulrikas handstil i denna lilla ordförklaring i ett skolarbete om Bellman:
Det jag också inser är att brev- och vykortsskrivande gav träning i att bygga upp en text. Dispositionen för semestervykort i mammas stora vykortssamling från släkt och vänner är skrattretande förutsägbar på följande grundform:
- hej
- destination och ankomstdag
- vädret
- stranden/besökt sevärdhet
- planerad utflykt/besök vid sevärdhet
- hoppas ni har det bra därhemma
Förutsägbar eller inte – träning gav det i alla fall. Kanske är det inte så konstigt att de åldersgrupper som växt upp med sms och sociala medier har större utmaningar med detta?
Något som verkligen förvånade mig var mängden brev och vykort från mig till föräldrarna efter att jag flyttat hemifrån. Som jag minns det ringde vi varann flera gånger i veckan; ändå finns en hel del vykort från mig. Även då jag inte var bortrest eller gjor något särskilt.
När jag läser det jag själv skrivit associerar jag till hur skoluppgifter ibland inleds:
Redogör detaljerat för…
Jag tar mod till mig och visar ett exempel: ett vykort från Tyskland, där jag bodde under ett par månader hösten 1990 och läste tyska på Goethe-Institut:
Om jag hade skrivcoachat mig själv nu, 35 år senare, hade rådet kunnat vara:
”Lyft blicken och sammanfatta. Föreställ dig målgruppens behov och perspektiv och utgå från det.”
Vårens genomgång av ett 87-årigt mammaliv har gett många promenader på minnenas aveny. I samlingarna fanns mängder med brev, bland annat från mig själv.
Som mest hade jag 22 brevvänner – i länder som Japan, England, Sri Lanka, Korea, Frankrike, Norge och Island, men också flera svenska. Den jag skrivit flest brev till är förmodligen Camilla, min granne fram till 12-årsåldern. Efter vår flytt skrev jag till henne minst en gång i veckan, ofta två. På den tiden var det ju möjligt att läsa ett brev då jag kom hem från skolan och hinna posta ett svar innan brevlådan tömde klockan 18. Och det kom förstås fram till henne dagen därpå.
Jag reflekterar över hur mycket breven betytt för mitt skrivande, och hur annorlunda kommunikationen blivit sedan mobiler och mejl gjort entré.
Den mest synliga skillnaden är förstås handstilen. Det var ju inte bara brev vi skrev för hand utan även alla skolarbeten. Min handstil idag ligger chockerande långt från 14-åriga Ulrikas handstil i denna lilla ordförklaring i ett skolarbete om Bellman:
Det jag också inser är att brev- och vykortsskrivande gav träning i att bygga upp en text. Dispositionen för semestervykort i mammas stora vykortssamling från släkt och vänner är skrattretande förutsägbar på följande grundform:
- hej
- destination och ankomstdag
- vädret
- stranden/besökt sevärdhet
- planerad utflykt/besök vid sevärdhet
- hoppas ni har det bra därhemma
Förutsägbar eller inte – träning gav det i alla fall. Kanske är det inte så konstigt att de åldersgrupper som växt upp med sms och sociala medier har större utmaningar med detta?
Något som verkligen förvånade mig var mängden brev och vykort från mig till föräldrarna efter att jag flyttat hemifrån. Som jag minns det ringde vi varann flera gånger i veckan; ändå finns en hel del vykort från mig. Även då jag inte var bortrest eller gjor något särskilt.
När jag läser det jag själv skrivit associerar jag till hur skoluppgifter ibland inleds:
Redogör detaljerat för…
Jag tar mod till mig och visar ett exempel: ett vykort från Tyskland, där jag bodde under ett par månader hösten 1990 och läste tyska på Goethe-Institut:
Om jag hade skrivcoachat mig själv nu, 35 år senare, hade rådet kunnat vara:
”Lyft blicken och sammanfatta. Föreställ dig målgruppens behov och perspektiv och utgå från det.”
Gillar du innehållet?
Den här texten kommer från ett av mina nyhetsbrev. Det kan trilla ner även i din mejlbox någon gång i månaden om du vill.
