Saffranspannkaka öppnar ögonen

I politiken lyfts vikten av att bevara det svenska kulturarvet. Ofta låter det som något som vuxit upp ur den urtida graniten, helt utan yttre påverkan. Något som vid en viss punkt var ett färdigt fulländat kulturpaket, färdigt att försluta och bevara för kommande generationer. 

När vi semestrade på Gotland prickade vi in en mycket trevlig guidning på Fornsalen i Visby. Det öppnade våra ögon för hur extremt många och långväga kontakter Gotland haft redan tidigt i historien. Utan långväga handel och utbyte med omvärlden hade det knappast blivit någon saffranspannkaka – som nu är en del av det gotländska kulturarvet.

Samma resonemang förs ibland kring språk. Många förfasar sig över inlånade ord och över att de ”riktiga” orden försvinner.

I båda fallen utgör våra personliga referensramar begränsningar. Det krävs knappast raketforskning för att konstatera att både det svenska språket och den svenska kulturen är ytterst föränderliga. Och att de alltid har varit det, beroende på kontakter med yttervärlden.

Här följer en ministudie av språkförändring:  jag har tagit hjälp av Wikipedia där det finns ett antal versioner av bönen Fader vår, som funnits nedtecknad i över 500 år.

Så här ser Fader vår ut i Gustav Vasas bibel från 1541:

Fadher wår som äst j himmelen.
Helghat warde titt nampn.
Tilkomme titt Rike.
Skee tin wilie så på jordenne som j himmelen.
Giff oss j dagh wårt daghligha brödh.
Och förlåt oss wåra skulder, såsom ock wij förlåtom them oss skyldighe äro.
Och inleedh oss icke j frestelse.
Vthan frels oss jfrå ondo.
Amen.

Drygt 150 år senare, i Karl XII:s bibel från 1703, hade det hänt en del, både med stavning och böjning. Den fick också en ny rad innan det avslutande Amen.

Fader wår, som äst i himlom,
helgadt warde ditt Namn.
Tilkomme ditt rike: Ske din wilje, såsom i himmelen, så ock på jordene.
Gif oss i dag wårt dagliga bröd:
Och förlåt oss wåra skulder, såsom ock wi förlåte dem oss skyldige äro.
Och inled oss icke i frestelse;
utan fräls oss ifrån ondo.[Ty riket är ditt, och magten, och härligheten, i ewighet:
Amen.]

1917 års version är för många medelålders och äldre fortfarande ”den rätta”, den man lärt sig som barn:

Fader Vår, som är i himmelen
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.[Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.
Amen.]

I ordförklaringarna till denna version står faktiskt att man medvetet avstått från att ändra bönens ordalydelse. Men man publicerar också en version med den tidens språk, baserat på källorna.

Du vår fader, som är i himmelen!
Må ditt namn hållas heligt;
låt ditt rike komma;
ske din vilja på jorden, såsom den sker i himmelen;
giv oss i dag vårt dagliga bröd;
och förlåt oss vad vi hava brutit, såsom vi förlåta dem som hava brutit mot oss;
och för oss icke in i frestelse,
utan fräls oss från det onda

År 2000, i Bibel 2000, tog man ett betydligt djärvare steg. Då kom den version som idag används inom Svenska kyrkan:

Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran,
i evighet.

Jag minns ganska starka reaktioner och upplevde också själv, som sällanbesökare i kyrkan, att lite av högtidligheten försvann med den nya översättningen.

Men visst var det lättare att förstå innebörden när tillkomme, som funnits med genom fem århundraden, fick pensioneras och ge plats för låt … komma.

Jag upplevde den sjätte raden, Ge oss idag, det bröd vi behöver som väldigt direkt och nästan uppfordrande. Intressant nog ser jag nu att meningsbyggnaden var precis så enkel redan på Gustav Vasas tid. Den jag vant mig vid vara bara hundra år gammal.

Perspektiven utvecklar

De olika versionerna av Fader vår ger förstås inte varken någon fullständig, eller helt rättvisande bild av, språkutveckling. De har också formats av teologer och bibelforskare som under olika tider grottat sig ner på djupet i originalkällorna.

Däremot är det ett bra sätt att iaktta vilka känslor som framkallas i en själv när något välbekant förändras – att det som alltid varit rätt plötsligt inte är det. När något man lärt sig i skolan inte längre gäller. Det är också ett bra sätt att se att den del av historien man själv har upplevt eller hört berättas om, är oerhört kort. Även relativt nya företeelser kan vara något som enligt just mig ”alltid funnits”. Julgranen, till exempel, fanns troligen i mina farföräldrars barndomshem, men knappast i generationen dessförinnan.

Det finns massor av sätt att iaktta och reflektera över både språkhistoria och över historia största allmänhet. Ett är att lyssna på två favoriter bland årets Sommar-värdar: miljöhistorikern Sverker Sörlin och journalisten Emanuel Karlsten åskådliggör på ett utmärkt sätt.

Det är berikande att vidga perspektiven – att ställa sig lite vid sidan och iaktta världen med lite nya ögon. Att se samband och upptäcka saker på nytt: cross-over-delikatessen saffranspannkaka, till exempel.

Sådant här skriver jag om i mina nyhetsbrev, som jag skickar ut ungefär en gång i månaden. Ibland finns där tips om skrivande och några glimtar från uppdrag jag jobbar med.

Välkommen som prenumerant!