Pandemin har gjort såväl spridningsstatistik som epidemiologiska termer till del av vår vardag. Inte minst har det uppstått en mängd nya ord i vardagsspråket: r-tal, smittspridning och karantän kom tidigt, liksom flockimmunitet. Aktuellt just nu är ord som vaccinering, sekvensering och mutationer.
Så här sa till exempel Karin Tegmark Wisell från Folkhälsomyndigheten i Rapport nyligen:
Men pandemikommunikationen handlar inte bara om nya ord – det finns mycket mer att reflektera över.
Generellt tycker jag många myndigheter har gjort och gör mycket bra insatser. Utmaningarna har varit enorma: ständigt ändrade förutsättningar och just-in-time-forskning parallellt med en pågående samhällskris. Rutinen med regelbundna presskonferenser med olika representanter på plats har också fått mycket beröm från kommunikationshåll.
En omdiskuterad kommunikationsinsats var däremot det sms som vi alla fick i december. Avsändaren Fohm, MSB uppmanade oss att följa nya skärpta råd och läsa mer på Krisinformation.
Ett av syftena med sms:et lär ha varit att nå människor som inte tog del av nyhetsrapporteringen. Diskussionen och rapporteringen kring det omfattande innan det nådde oss och när det väl kom reagerade många med ett roat leende eller ett frågande ”jaså?” .
Mitt intryck är att avsändaren haft de tekniska detaljerna och begränsningarna i fokus och att innehållet kommit på andra, tredje eller fjärde plats. Ett mantra för kommunikation är annars att identifiera syfte och målgrupp – och först därefter välja kanal.
Sms som kanal kan mycket väl ha varit ett bra val, trots allt. Däremot reagerade jag direkt på den anonyma avsändaren: Fohm, MSB. Min första känsla var att det var bluff, innan jag förstod att detta var två korrekta förkortningar. För den som inte troget följt nyhetsrapporteringen är dessa förkortningar långt ifrån självklara.
Rösten i texten är ett val
Min främsta fundering gäller dock tonaliteten. Rösten i meddelandet var verkligen myndigheterna som sa till oss på skarpen. Var det rätt ton för en målgrupp som tidigare inte lyssnat? Svaret på det har jag ju tyvärr inte.
Somliga tog myndigheterna i försvar och menade att det inte går att göra så mycket på 160 tecken. Jag menar tvärtom. Det finns många val att göra, även på detta begränsade utrymme. Så här såg nämligen motsvarande utskick ut i den norska huvudstaden, som gick ut ett par månader tidigare:
När man jämför dessa två exempel blir det tydligt hur mycket det faktiskt går att göra. Men det kräver eftertanke och medvetna val.
Exemplet har förstås blivit ett utmärkt kursmaterial för mig i de seminarier och workshoppar jag leder kring klarspråk och skrivande. Tack myndigheterna för det!
Tre tankar om tonalitet
- Det handlar inte om rätt och fel rent generellt, utan att välja rätt i varje situation.
- Många organisationer har definierat mål och värderingar. Men betydligt färre har diskuterat hur de kan och bör använda språket som verktyg för att stödja dem.
- En workshop med Uttryckeriet är ett sätt att utveckla sin kommunikation både externt och internt, men också att utveckla verksamheten!
Vill du ha mitt nyhetsbrev?
Ungefär en gång i månaden skickar jag ett nyhetsbrev med tips om skrivande och lite inblick i de uppdrag jag jobbar med.
Vill du läsa mer om text?
Den här texten kommer från ett av mina nyhetsbrev. Det kan trilla ner även i din mejlbox någon gång i månaden om du vill.