O, vad det låter bra!

Skådespelarna i Fem myror

När Fem myror är fler än fyra elefanter sändes första gången hösten 1973 lät kritiken inte vänta på sig. Man ansåg att det var alldeles för kommersiellt och reklamliknande och att tempot var alldeles för högt för att barn skulle kunna klara av det. Till råga på allt kom inte avsnitten i bokstavsordning.

Men programmakarnas strategi var medveten. De hade kunskaper inom pedagogik, fick stor frihet och unika resurser till innehåll, bild och musik. Och de skapade något som fått flera generationer att skratta, sjunga och lära sig läsa och räkna.

Det tidiga 1970-talet var en spännande era i medievärlden. TV2 var nystartat och barnkulturen stod högt i kurs. Många program var helt befriade från fantasi och starkt inriktade på att visa verkligheten, såsom “stillbildsprogram om barn i fattiga länder”. Bland många pedagoger gällde uppfattningen att barn skulle leka och vara barn, och rentav kunde ta skada av att lära sig läsa för tidigt.

Producenten Bengt Linné och hans team fick gott om resurser och tänkte tvärtom. De ville göra något som roade många, inte bara barn utan även de vuxna runt dem. De lyssnade på forskaren Ulrika Leimar, som menade att barn är nyfikna och vill lära och att det bäst sker via ord och korta meningar som är relevanta för dem. Det primära syftet var inte att undervisa barnen, vilket många andra program försökte göra, utan att väcka deras motivation och lust till lärande.

Det genomtänkta innehållet stimulerar till problemlösning och det är inte alltid de vuxna rollerna (Magnus och Eva) har rätt. Ofta är det Brasse, som agerar som barn i förhållande till de andra, som tänker “utanför boxen” och löser problem på oväntade och kreativa sätt.

De kritiska rösterna tystnade fort när konceptet visade sig vara en framgång, dessutom en hållbar sådan. Många av oss har sett programmen både som barn och vuxna och kan associera sångerna om Igelkotten Ivar, O – vad det låter bra och räkna 11, 12 och 13, 14 – 14. Och många vittnar om hur programmet lärt dem både läsa och räkna – trots att det alltså inte var huvudsyftet!

Vill du veta mer om hur det började, och hur tidens anda faktiskt var vid 1970-talets början?

Lyssna på Barnkulturradions reportage från 2003 eller läs Lotta Erikssons och Jullia Koivuniemis studie Kom nu då, vadå? Barnprogram i TV2.